Här känns det som om jag vaknar på måndagen och går och lägger mig på fredagen. Däremellan är det jobb, handla, träna, laga mat, skjutsa ungar och mycket, mycket mer. Fortsätter det så här så är jag 65 år snart och redo för pension.
Eller 62 år som jag sa på banken när Mattias och jag var där och skrev om lån och räknade på pensionspengar. Jag önskar gå i pension vid 62 sa jag och vår bankkvinna sa NJA det går nog inte. Kul jul, lär få släpa runt med rullator och
löständer innan ekonomin tillåter en pension.
Jag tror banne mig jag fick lite ålderskris efter mötet med banken. Fick liksom svart på vitt att jag börjar bli till åren, har liksom bara 17 år kvar till 65 år. Hallå, jag som känner mig så ung!!! Ung i skallen i alla fall, inte kroppen som strular
och gör ont.
I måndags hade jag en läkartid för min inflammation i bröstbenen, sk Tietzes syndrom och passade på att köra en hel lista med andra krämpor.
Jag har en hel lista sa jag till den unga läkaren och frågade om han hade tid, och det hade han. Det blev remiss till ortopedteknik för knäskygg, remiss till hud för ett mysko insektsbett (från nått land vi besökt), blodtryck, EKG, undersökning av bröstben och blodprov samt prat om mina bägge! Tennisarmbågar. Läkaren skrattade lite åt den dråpliga situationen men var fantastisk på att ta sig tid, ett unikum måste jag säga.
Nu har jag knäskydd, ryggplatta och hjälm till nästa veckas sportlov i Ramundberget. Jag behöver väl egentligen hockeyskydd i slalombacken när man tänker efter, jag och min klantiga kropp.
Det ska bli skönt att åka bort och få lite utomhusluft och förhoppningsvis lite sol. Mysigt att vara med familjen oxå, alla 4.
Viktor har pluggat halvt ihjäl sig ända sen innan jul och gör sina sista "provtentor" imorgon. De riktiga och sista tentorna för gymnasiet görs i maj och fram tills dess är det pluggning tills ögonen blöder som gäller.
Annars då?
Ska spela mahjong med några kompisar imorgon och det ska bli kul. Förut spelade jag flera gånger i veckan och nu blir det kanske en gång i månaden. Är lite rädd att bägge mina grupper ska rinna ur sanden pga tidsbrist men jag får hålla tummarna på tvärt om.
Har sakta börjat acceptera och vänja mig vid att jag kommer bli mer ensam här i Sverige. Socialt liv här är inte samma sak som där borta. Jag har gått en utbildning på jobbet som heter Fyrarummaren och den lärde mig en hel del. Fyrarummaren kan översättas till fyra faser man går igenom eller hoppar emellan. Just nu är jag inne i sista fasen gällande flytten hem, jag har svårt att släppa och gå vidare. Svårt att acceptera och bygga nytt. Flyttar jag från fjärde till första rummet/fasen så kommer jag garanterat må bättre. Svårt men ett måste. Jag måste acceptera att jag är hemma och sen göra det bra här. Alltså se fram emot skidveckan nu i februari, se fram emot Mattias 50 års fest, se fram emot tjejresa i april och fortsätta trivas på mitt nya jobb. Känna mig stolt över mina barn som klarat sig bra och för Mattias som tragglar på. Sen är det bara att fortsätta att bygga upp livet här hemma. Få kompisar att komma ihåg att man är hemma igen, träffa nya vänner och umgås med familjen som nu bor närmare. Livet är nog ganska bra här trots allt.
Den tomhet jag känner i mitt hjärta just nu kommer kanske fyllas med nytt innehåll. Men saknaden efter Shanghai kommer nog alltid finns kvar.
Kommentera