Härligt med lov och kul sysselsättning men väl hemma så kommer vardagen som ett brev på posten. Humöret bara föll i backen och jag har beklagat mig för Nina som är expert på expatlivet. Hon förstår min känsla av tomhet, saknad, ensamhet och förlikning att man är tillbaka hemma vare sig man vill det eller inte.  Är det så här det ska vara fram till pension? Som idag; jobba, promenera hem och halvt frysa benen av sig, handla, laga mat, tvätta, hänga och vika en massa tvätt, tjafsa med ena tonåringen om allt och lite till och sen lyssna på arg tonåring som är förbannad över kommande matteprov. Med rätta på ett sätt. I Kina var ungarna lediga på sina lov för att vila upp sig. Rektorn på skolan här ber ungarna åka bort på ledigheterna och gå i skolan övrig tid. Det håller jag med om men då ska  lärarhelvevet i matte ge fan i att ha ett stort prov 2 dagar efter ett sportlov. Samma jäkla lärare ger exempel att öva på med en massa slarvfel i och han svarar inte på mail under hela sportlovet. Nej visst ja, karlfan hade väl sportlov!
Uppe på det misslyckades Viktor på ett prov inför de stora proven och är nu förkrossad och helt uppgiven. IB är ett jäkla onödigt slit måste jag säga!!! Men men det är bara att hoppa upp på hästen igen.
Emma måste traggla vidare och vänja sig med den svenska skolan, Viktor slits halvt ihjäl sig med IB, Mattias måste traggla på med jobbet på Volvo och jag med livet i Sverige. Det är bara vi som kan ändra allt till det bättre, ingen annan gör det åt dig. 
Jag saknar som det var på somrarna när man var hemma i Sverige. Schemat var fullt med folk som ville umgås och saker att göra. 
Men visst, teater på lördag här i Eskilstuna och sen Mattias 50 årsskiva. 
I söndags åkte vi bil upp till det snörika Härjedalen för en veckas skidor. Resan tog ca 8h med några få och korta raster. 
Farmor och farfar som oxå hängde på kom upp strax innan oss. Vi hämtade nyckel och nytt för oss, tog bilen upp till huset i backen. Jag mitt klantarsle halkade och slog mitt redan onda knä både gult och blått och fick använda högläge och ispåse för att få ner svullnad. Uppe på detta var stugan dåligt städad och saknade en massa glödlampor.
Jag skippade skidåkning på måndagen och fixade till en ny städning och ett antal glödlampor. Jag var inte jordens gladaste som trodde att mitt fall äventyrat hela skidveckan.
Men på tisdagen inhandlade jag ett endagars liftkort och testade att åka slalom, första gången sedan jag testade att böja knät åt fel håll i just en av backarna i Ramundberget. 
Jag fällde både en och två tårar i liften upp och höll på att kräks upp frukosten av ren skär  rädsla men ner kom jag om så en hyfsat lätt backe. Jag körde halva dagen och var supernöjd. 
Resten av veckan körde jag halvdagar och vågade mig på lite svårare backar. 
Viktor som kört lite mer än Emma körde lätt igenom alla backar och till sin mors förskräckelse de som var dubbelsvarta och ute i skogen. Emma som inte åkt mer än några timmar sen hon var 11 år körde lite lättare backar i början men avancerade snabbt till svårare och blev riktigt bra. Mattias kör som om skidorna är en förlängning av fötterna och sååååå vill jag oxå köra. 
Käre svärfar, 82 år gammal kör slalom som en galning fortfarande och det är imponerande. Det blev en härlig vecka men liknande rutiner varje dag. Upp 08:00, frukost, i backen 09:00, köra till lunch som åts på hotell eller hemma. Jag gick ner till hotellet och satt vid brasan och läste medan de andra susade ner för backarna. Svärmor tog promenader och gjorde mycket av handlande och lunch medan Mattias och jag fixade middag. Varje dag mellan stängning av liftar och halv 6 tog vi något att dricka på hotellet eller på Afterskin.
I söndags for vi hem och nytt för i år så slapp vi städa efter oss, Vadå skönt!!!!
Härlig vecka med en mix av träning, vila, sömn och en massa yatzy och mahjong. 
Igår tog hemresan ca 8,5 h då trafiken var tjock och ibland stod still. 8,5 h trots att vi knappt tog en rast. (null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Igår morse vid 09:00 startade vi vår resa till Ramundberget och vi kom upp ca 8 h senare. Nyckel hämtades och liftkort betalades och vi körde upp till vår lägenhet. Nytt för oss är att vi kan köra upp till huset istället för att få hjälp av skoter. Praktiskt men samtidigt inte lika mysigt. Sagt och gjort kom vi upp till huset och jag gick för att låsa upp. Vad händer då? Jo, jag halkar på en isfläck och far ner med mitt redan trasiga knä i backen. Kändes ok till en början för att sedan börja göra och och svullna lite. Blev ispåse och högläge och vila resten av kvällen. Tack gode gud så känns skadan ganska ytlig och inte inne i själva knät och tack gode gud att jag inte drog i backen och skadade svanskotan. 
Nu är det måndag och alla är ute i backen och åker skidor, svärmor ute och går och jag ligger i sängen med migrän och stelt knä. Hade jag orkat så hade jag gråtit, jag lovar.
Om jag var rädd innan att ramla så kan ni ju gissa nu hur det känns? Tur att jag bara köpte ett dagskort och inte liftkort för en vecka. 
Känner mig lite instängd nu, vågar inte gå ut i rädsla av att halka och lägenheten ligger på markplan så utsikten är kass. 
Tidigare har vi bott högre upp med jättefin utsikt. Men en positiv sak i alla fall, vi bor vägg i vägg med läkaren.