7 månader, så länge har jag varit hemma i Sverige och oj vilka dalar och toppar jag färdats i.

I början var det lite smekmånadkänsla att vara hemma i Sverige under sommartid. Skönt att friskna på sig efter månader av jobbig bihåleinflammation och bronkit men oxå kul att träffa släkt och vänner. 

Men samtidigt som jag njöt av Sverige så värkte det lite i magen av ramsan "nu är det slut på äventyret". Det var svårt att ta in och förstå att vi inte skulle få åka tillbaka, att vi skulle stanna kvar när många andra återvände till Shanghai.

Huset putsades upp i panik för att öka hemkänslan och för att få framför allt Emma att trivas. Hon hade nog svårast av oss alla att komma tillbaka. Var 11 år när vi åkte och fyllde 16 några månader efter vi flyttat hem. Mycket händer under dessa år och många kompisar försvinner. 

Viktor hade det nog lättast då han åkte hem före oss och men nu fick han höra vårt klag dagarna i ända.

Augusti kom och skolan började. Nu förstod vi mer att vi var här för att stanna. Emma gick en vecka i en skola men bytte sen till en annan och trivs bra nu. Har ett gäng tjejer att hänga med och killar som skriver och bjuder ut henne så äntligen känns det bra gällande henne.

Viktor pluggar halvt ihjäl sig och längtar samtidigt efter sina kompisar i Shanghai. Tur att det finns bra teknologi så de kan höras ofta och i sommar lär de väl ses igen. 

Jag började snart jobba och det var ganska jobbigt. Inte det att jobba utan mer att det var jobbigt att inte vara ny men samtidigt känna sig som ny. 

Självförtroendet var ju inte på topp måste jag säga. Gruppen jag jobbade med innan jag flyttat hade ändrats och chefen var ny så även där fanns ingen trygghet. Tack och lov att jag hade några få goa arbetskamrater kvar. Jag fick nys om ett nytt jobb på Energimyndigheten och tack gode Gud så fick jag det. Ångrar mig inte en sekund utan nu får jag vara ny och fråga om hjälp och nu gör jag mer arbetsuppgifter som passar just mig. Jag har upptäckt en konstig sak, det där med att byta jobb på jobbet. Man liksom slutar att existera på det gamla jobbet. Visst jag var borta länge i Kina men ändå.

Min nya chef som jag ändå hade 3 månader hälsar knappt och svarade inte ens på mailet jag skickade och tackade för mig när jag bytte avdelning. 

När jag satte mig och fikade med mitt gamla gäng så sa nån på skoj typ:

-varför sitter du här, du har ju slutat. Den kommentaren tog vill jag lova. Jag sätter mig inte eller sällan med dem numera  utan väljer att prata och umgås med dem jag tycker om. Något jag måste bli bättre på är att gå och fika om dagarna. Jag glömmer ofta bort det eller ids inte och det är ju inte världens bästa sätt om du är ny och vill komma in i en ny grupp.

Men jag kan så här 3 månader på nya jobbet säga " I love it" och det känns skönt. Utan ett roligt jobb hade jag deppat ihop rejält tror jag.

Mattias och jag har kört på i 120 och försöka leva livet som i Shanghai men det börjar ta emot nu. Det känns som om vi sakta men säkert håller på att fångas in och föses fram i fållan som går under namnet  "vardagen".

Vi har anordnat saker, hälsat på folk, åkt till Tyskland en weekend, ätit räkor i Göteborg och mycket mycket annat men nu börjar det bli motigt.

Det känns som om vi vill ordna, fixa och umgås men får inte samma gensvar. Det känns som om jobb och vardagen tar över allt och orken till att umgås saknas. Eller kanske tom viljan. 

Jag saknar tiden, viljan, glädjen att göra saker. Att träffas och ha kul. Ska livet bara vara jobb, barn, aktiviteter och vardagen?

Är det fel att vilja ha mer?

Jag blir besviken på vänner som inte vill hitta på saker och jag vet, det är fel av mig. Det är i mig problemet sitter.

Shanghai hade oxå sina avigsidor men med tiden glöms detta bort och bara det bra tas fram och jämförs med. 

Bihålorna har blivit så mycket bättre men nya bekymmer kommer och hälsar på, tyvärr ofta för att stanna kvar. Det är tennisarmbåge, ont i nacke och axlar, mer astma och en massa jobbig migrän. 

Det är nog en kombo av massor att göra, vinter, dåliga stolar men framför allt dålig kropp. Dålig hälsa och den svenska sjukvården är ännu en kombo som är kass. Man slungas hit och dit utan att kunna boka ett läkarbesök. En tid till tandläkaren lär dröja, likaså Emmas barnbidrag som vi väntat på sen i juli. 

Hur ser en vecka ut då?

Upp, frukost, till jobbet, ev träna, laga mat och sen sova. 5 dagar i veckan och sen kommer helgen. Tempot där börjar trappa av och lusten att hitta på saker tryter.

I mars har Mattias och jag frågat runt om att gå på teater samt gå ut och äta. Vi blir ca 14 st och det känns kul. De andra 14 bjudna kan inte eller ens ids att svara. Förlåt nu låter jag gnällig igen, vem är jag att komma hem och ställa krav? Livet ändras inte bara för att jag kommer hem efter 4 år. 

Just nu saknar jag Shanghai en massa. Jag saknar pulsen, människorna och tempot. Jag saknar att resa. Om bara nån vecka är det kinesiska nyåret och då brukade vi resa nånstans i världen. 

Jag saknar att inte vara nöjd. Jag vill bort, iväg, vill ha förändring, jag vill leva mer.

Kan jag inte bo i ett annat land vill jag kunna bo här i Sverige och ändå vara tillfreds. Det skrämmer mig, detta att jag måste "ge upp" och gå vidare. Att jag ska sluta längta efter det som var då och accepterar det som är nu. Men jag vill att nu:et har lite mer av då:et, först då kan jag  slå mig till ro. 






Kommentera

Publiceras ej