Egenvård är något jag inte brukar ägna mig åt. Det är mer naturligt att  se till att barnen och familjen mår bra, hålla sitt hem i schack eller oroa sig över en massa annat.
Efter de här månaderna av en massa sjukdomar och roliga men hektiska besök så har jag varit tvungen att ta hand om mig själv mer än vanligt. Kroppen är en finurlig mekanism som inte går att lura hur länge som helst. Kan likna mig själv vid den där tecknade figuren Gråben som springer och springer men plötsligt tar vägen slut och det är en avgrund under de löpande fötterna. Nu var min avgrund inte så djup men ack så jobbig ändå. Äntligen vågar jag säga det är bättre nu, äntligen kan jag läsa en bok utan att bli åksjuk, jag orkar göra mer än en sak om dagen och jag har smugit igång träningen. Fy fan va jag mått skit sen i februari och halleluja va skönt det är att må bättre igen. 
Visst, jag är livrädd att bli förkyld igen och åka på bihålsinflammation, men den dagen den sorgen. 
Senaste två veckorna har jag gjort något halva dagen och vilat resten och det är egentligen inte ett fel upplägg. Visst, jag älskar att göra 100 saker om dagen, har svårt att säga nej men det går faktiskt att sakta ner tempot lite. Snart nog, hemma i Sverige, så lär livet snurra på i sin vanliga takt och jag kommer längta tillbaka till dessa lugna dagar jag lever just nu.
Ta idag till exempel, jag har verkligen njutit av livet idag och vad har jag gjort?? Typ inget!!!!
Jag gick upp och fick iväg en helt självgående dotter till skolan, låg och tittade på en serie för att sedan fota av typ varenda pinal i huset (inför kommande flytt). Vår "lånade" ayi kom vid 20 i 12 och då gick jag ner i gymmet. Körde 40 min kondition och oj va skönt det är att orka igen. 
Efter träningen promenerade jag bort till Wagas för lite lunch. Det är så skönt att sitta själv och äta. Man tittar på folk som kommer och går, knappar på telefonen eller som idag, läsa en bok. Det är inte så pinsamt att sitta själv och äta här, massor av folk gör det. 
Över gatan ligger Cityshop där man endast köper det allra nödvändigaste. Kan väl säga att det inte är den billigaste affären i stan. Men en påse mat i ena handen och handväskan i andra gick jag bort och köpte 10 rosa rosor. Inslagna med rosett för 60 kr är väl varken för dyrt eller för billigt. Jag gillar när de slår in blommorna som om de ska ges bort till en vän. Fint papper, cellofan och rosett. På vägen hem slank jag in på ett bageri och köpte rostbröd åt Emma. Nu när vi oftast är två så går det inte åt så mycket mat. Mer lär det bli när Viktor kommer i sommar. 
Jag gick hem i långsam mak och kände mig rent ut sagt lycklig. Lycklig över vad vi fått uppleva dessa 4 fantastiska år. Lycklig att bara promenera längs gatan och uppleva mitt älskade kvarter.
Se äldre män med byxorna för högt uppdragna i midjan, den äldre generationen som passar den yngre medan deras vuxna barn jobbar, hör tjattret av folk som pratar mandarin eller Shanghaines. Ibland förstår jag till och med ett ord eller en mening. Jag förundras över de små och smala kinesiskorna som trippar runt i ofta för höga och förstora pumps, jag ser alla hyrcyklar i blått, grönt och gult. Märker en stor skillnad på antalet cyklister nu när det kan hyras en cykel för ett par kronor. 
Nyss mötte jag en äldre dam i helt fel kläder. Det går bara inte att mixa rutigt, blommigt och randigt. Men skakar sedan på huvudet med ett leende och tänker; här går det.
Jag blir lycklig av alla människor överallt. Människor som är på väg till jobbet, är på lunch, rastar hundar, promenerar eller bara är.
Här möter jag ett välbekant ansikte och han hälsar så gott. Det är den lilla runda killen i receptionen. 
Jag är snart hemma med min kasse mat, min bukett blommor och mitt bröd och jag är lycklig.
Jag älskar verkligen denna stad och den känslan liksom förstärks ju närmare datumet för hemresan vi kommer. Mer än en gång om dagen önskar jag att mamma hade hunnit komma hit en gång till. Hon hade älskat att sitta nere i parken och bara se och uppleva Kina. Mamma älskar Kina och Shanghai precis som vi. 
Varma kvällar i parken  kan det vara upp till 150 personer som tränar tillsammans till musik. Inte hoppar och flåsar utan går eller dansar. En härlig syn. Det kommer göra ont, riktigt ont att lämna detta liv. Jag vet vad jag kommer hem till men samtidigt inte. Livet hemma har ändrats men ändå inte och jag själv har ändrats men ändå inte. Det känns som om vårt liv kommer gå in i ett nytt och okänt kapitel och jag måste erkänna att jag är lite rädd. Jag måste minnas denna känsla av lycka jag haft idag och sen hitta den hemma i Sverige. Jag vill fortsätta njuta av livet men nu på en annan plats och med andra människor. 

2 kommentarer

Lena RoLi

29 May 2017 09:26

Vilken resa ni gjort! Har många gånger avundats dig och din familj och tänkt "jag hoppas att de njuter av detta annorlunda liv".
Du kommer hem till en arbetsplats som inte har förändrats, du kommer upptäcka att "livet stått stilla" i lilla E-tuna. Du kommer förmodligen hamna i något slags vaccum och undra om de verkligen har passerat x antal år. Första tiden kommer alla vilja träffa er och hör hur ni haft det så småningom kommer den vanliga lunken att infinna sig. MEN du kommer alltid att ha dina minnen och din erfarenhet kvar.
Kram och välkomna hem! (så småningom)

Svar: Så sant Lena, så sant. Ja, dessa år har varit helt fantastiska!!!!!!!!!! Ångrar inte en sekund. Hade hälsan varit bättre och vi hade jobb skulle jag kunna bosätta mig här för gott. Men nu ska vi hem och det kommer bli bra....så småningom. Du, har ni fortfarande syjuntan????
miajohnemark.se

Lena RoLi

08 Jun 2017 14:02

Vi ska träffas i nästa vecka för att prata om fortsättningen. Uppslutningen har varit så pass dålig under våren att vi (Lisa och jag) har pratat om att vi kanske istället ska ha sy-lan en lördag/månad eller liknande.
Jag har själv varit borta mycket under våren då min pappa har varit sjuk och som till slut fick somna ifrån smärta och ångest.

Svar: Va tråkigt med din pappa, beklagar.
Vi får ta nya tag efter sommaren gällande juntan ;-)
miajohnemark.se

Kommentera

Publiceras ej