År 2013 i augusti packade vi våra väskor och for till Shanghai. Jag lovade ungarna att åka hem efter 6 månader upp till ett år om det var hemskt. Nu visade det sig bli fantastiskt och vi har redan kommit in i år 2017. Vart har åren tagit vägen?? Hela min kropp stretar emot beslutet att åka hem trots att jag vet att vårt äventyr här är till ända om bara 3 veckor. En del av mig hoppas fortfarande att det löser sig med mer jobb för Mattias och vi kan stanna. Jag skulle blixtsnabbt ta hit Viktor och sen lunka på ett år till. Ha ha inte ens säkert att ungen skulle vilja gå sista året här men hoppas kan man ju alltid. Jag vill stanna i detta gigantiska land med denna häftiga stad som aldrig sover, jag vill låta ungarna växa upp i säkerhet och slippa vara rädda, jag vill umgås med mina gamla vänner men även fortsätta lära känna nya. Jag vill resa, promenera här på gatorna och se alla tokiga, härliga och galna människor. Jag vet ju vad jag har här och det är så jäkla bra. När nån nämner att jag ska hem känns det som om en kniv vrids om i hjärtat. Varje sak jag gör just nu tänker jag som sista gången och det gör så ont. När vi åker och hälsar på nån gång framöver så kommer det aldrig att bli eller kännas som vårt hem igen. Det kommer att vara som en välbekant stad men att något ändå fattas. Alla ni som varit här och hälsat på kan nog hålla med om att Shanghai och livet här är något speciellt och förstå då att fått äran att bo här under ett par år. Alla ni som inte har kommit hit, åhhh vad ni missat. Men det man inte upplevt, saknar man heller inte.
Ja, vi ska åka hem och ja, det kommer att bli bra....så småningom. Just nu är det för mycket orosmoment och för många frågetecken för att det ska kännas kul. Vad ska jag få göra på jobbet? Hur blir den nya arbetsplatsen? Vilka vänner finns kvar och vilka nya kan man få? Kommer folk orkar, vilja och kunna umgås? Vad ska Mattias göra när han kommer hem? Hur har Sverige blivit? Ska man vara rädd eller vänjer man sig? Hur blir det att bo in sig i huset igen, hur blir det med skola och kamrater för Emma?
Men trots dessa frågor ångrar jag inte vår flytt ens en ynka sekund. Tänk va vi sett, tänk va vi rest och tänk va vi fått lära oss om andra men även om oss själva som personer. De gäster som hälsat hos oss har kommit som kompisar men rest hem som goa vänner och det är något jag verkligen är glad över.
Dessa år i Shanghai har jag verkligen haft tid att finnas för mina ungar. Emma sa i dagarna att hon kommer sakna att komma hem och ha mig där, redo att lyssna, stötta eller bara finnas.
Jag gillar och har verkligen uppskattat TIDEN vi har, tiden att hinna uppleva saker, tiden att umgås med vänner men även tiden att bara vara. Här är det ok att säga nej, jag vill bara vara hemma idag eller ja, visst vill jag umgås med dig och en massa personer jag inte ens känner. Jag kommer sakna detta spontana, opretentiösa och villkorslösa liv.
Jag är så rädd att komma hem och bli besviken. Trots att jag vet att alla jobbar hemma i Sverige och den lilla tid som finns går åt till familjen, närmaste kretsen och hushållsarbete, så kommer jag bli ledsen när det sociala blir annorlunda än här. Det kommer kännas i hjärtat när hösten kommer och alla stänger in sig för vintern. Jag kommer bli ledsen när jag ser på FB hur livet här i Kina fortsätter som om jag aldrig funnits.
Det kommer kännas konstigt att komma hem och märka att livet är sig likt men något i mig själv liksom inte passar. Som en felaktig pusselbit. Men filar man eller trycker riktigt hårt så faller jag nog på plats igen.
Jag är rädd att komma hem och känna att jag längtar bort. Jag med världens längsta rötter ska trivas där jag är, jag ska inte längta nån annanstans. Jag är rädd att aldrig få uppleva detta expatliv igen men även rädd att göra det och sen kanske upptäcka att det inte är lika bra som här. Mest rädd är jag att om ett år känna som om jag aldrig varit borta. Som om livet här suddats ut!!!!!
Kommentera